Delfinens spegel i djupet

Under gårdagens healing blev jag viss om en ängen som dansade på ängen rakt framför min ögon. Ängeln var otroligt vacker och sken i det renaste vita ljuset. En virvelvind av energi omslöt henne och likt hennes ståtliga vingar bredde den ut sig vart hon än rörde sig. Vi var i en vacker glänta i en skog, Allt kändes så bekant. Jag sögs in i hennes energi och det kändes som att vi var ett, vi var samma jag och hon. Hon lockade med mig längst stigen i skogen, jag hade inget val utan följde efter som om hon var magnetisk. Jag for genom en annan dimension, helt plötsligt var jag framför ett öppet hav som bredde ut sig mot horisonten. Jag dök i och simmade i det iskalla men klara vattnet. Jag kände mig glad, på lite busigt humör, kände att något kul var på gång.

Då såg jag att en delfin kom mot mig med sina glittrande lekfulla uppsyn. Jag blev varm i hela kroppen. Jag har alltid älskat delfiner, ända sedan jag var liten har jag fascinerats av deras graciösa och lekfulla magi.  Jag visste att jag och delfinen delade många likheter, vi båda älskade att leka oss igenom livet men besatt ändå en djuphet likt havets botten. Jag simmade hot delfinen och jag bara insöp hennes magiska energi. Hon tittade varmt på mig och jag sögs in i delfinens djupa svarta ögon som utgjorde ett helt universum. Delfinens ögon speglade min egen själ. Jag drogs in och var tillbaka i ett skogslandskap. Tänkte att jag är beredd att lämna över mig helt, släppa taget och ta emot vad som komma skall. Jag sjönk ner djupare i moder jord, känner hur jag låg raklång i marken och att rötter började växa ut ifrån mig och trängde genom markytan. Jag växte med moder jord. Blev en del av hennes expansion, hon visade vägen och gav mig energi. Jag drogs uppåt, uppåt, som en stam som sträcker sig mot solens ljus. Jag växte, växte så det knakade. Inget kunde stoppa mig. Blad började tränga ut genom mitt inre och ljusets strålar band samman allt i en helhet.

Jag såg det som att jag genom min uppstigning även kunde lysa vägen för andra. Ur trädens krona hängde spädbarn som i kokonger skyddade av alla löv och stärkta av solens ljus. Livets träd. Vi fortsatte växa, tillsammans. Upp upp närmare solen och ljuset. Bredde ut våra grenar som vingar i skyn. Det var dags att släppa taget, att låta mig växa i min fulla kraft.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s